Useless
Jag känner mig så värdelös nu, som son, vän, kusin, medmänniska.
Jag var till en stad 15mil bort i lördags. Skulle hälsa på tre hushåll. 2 kusiner och en vän. Första besöket gick bra, det var trevligt. Var där i 5h. Men andra besöket, hos vännen så stannade jag kanske i 30min. trots att vi inte hade setts på några månader och vi är nära vänner. Men det var för dom rensade i sitt förråd för dom ska flytta. Så underhållsvärdet var ju inte jättehögt, men jag förstod varför, för dom skulle ha fullt upp helgerna innan flytt. Men jag for därifrån för jag orkade inte stanna. Jag blev svettig av att stå upp, alltså rakt upp o ner. Det fanns inga möjligheter, förutom golvet, att sitta ner. Och jag var rädd att om jag stannade så skulle jag bli "tvungen" att hjälpa till.
Tredje beöket var till min andra kusin, bror till första besöket. Dom hade nyligen köpt en lägenhet som dom totalrenoverar. Så min kusins sambos familj var där och hjälpte till. Brodern var målare så det gick undan där. Men grejen är att jag kände mig så illa till mods för dels att jag inte kunde sitta där heller, men mest för att dom som var där var så "snygga". I form, snygga människor som verkade lyckliga. Så jag kände mig så utanför man kan bli. Jag hade fått följt med på middag efteråt om jag velat men jag kände inte för det. Mest kanske för jag hade blivit "tredje hjulet" Men också för jag kände mig utanför rent utseendemässigt.
Jag nämnde som son. Jag har en far som börjar bli till åren men som det fortfarande är full fart på, trots hans dåliga knä. Han bygger en friggebod nu och har det kämpigt med det. Men jag kan inget göra.. Dels för att jag har tummen mitt i handen men mest för jag orkar inte. Sen idag så skulle båten i sjön nedanför vårt villaområde upp längre på stranden. Jag skulle hjälpa till, motvilligt, men precis som vi skulle cykla ner så ringde min telefon. Så jag surra där en stund och under tiden så kom pappa och sa att han skulle gå ner och skulle ringa om han behövde hjälp. Jag fortsatte med mitt samtal och efteråt så frågade mamma om vad som hände med att jag skulle hjälpa till och jag berättade vad pappa sagt. Då sa mamma att han kommer inte ringa, även om han behövde det, och det visste jag ju med, innerst inne. Jag gick ut i garaget för att upptäcka att jag inte hade nå luft i däcken så jag gav upp tanken. Men det kändes inte bra, alls.
Grejen med det här långa inlägget är, att jag känner mig värdelös. 146kilo tung. Jag vet om det, jag vet precis hur man blir av med det men inget händer. Sitter med mina tvserier vid datorn och frossar i läsk o godis under tiden. Förlorar mig in i tvserier så jag slipper leva mitt liv. Det enda spännande som händer just nu är vad som nån manusförfattare hittat på borta i USA.